Jag har en gång tidigare haft detta som ett inlägg men jag upprepar för att jag gillar verkligen den här texten som jag fick från en kär lärare från lärarutbildningen, Ragnar Furenhed.

Lycka

Lyckan jagar vi allihopa. Vi springer efter den. Aldrig hinner vi fatt den.
Tänk om det beror på att vi har den i hälarna i stället, bakom ryggen. Att lyckan jagar oss precis som vi jagar lyckan och med precis samma brist på framgång: vi är för snabba för den. Man kanske skulle pröva, man kanske skulle sluta springa, man kanske skulle stanna upp ett ögonblick.
Då kanske lyckan lägger sina armar om en axlar och säjer, lättad:
Äntligen fick jag tag i dej.
Det kunde man testa. Och fungerar inte det får man väl försöka nån annan metod.
Generositet, kan man försöka.
Lycka, tycks många tro, är något som vi har rätt till, ungefär som OB-tillägg och ATP: något vi kan kräva, något som livet är skyldigt oss, något vi självklart ska ha. Tvärtom, är det nog. Lycka är något vi ska ge. Sen blir man genast lyckligare.
Snåla människor är aldrig någonsin lyckliga. Det är bara dom generösa som är. Och inte ens dom hela tiden, för det kan ingen vara.
Lycka serveras sällan i några jätteportioner utan den är mera som en klick löjrom.
När jag säjer "generös" tänker jag inte på materiella ting, fast dom har sitt behag dom också, förstås: nånting i ett rött läderetui.
Tänker man något vackert om en människa så kan man säja det i stället för att surt tiga. Det är mej obegripligt varför folk har så svårt att säja en vänlighet. Alltid kan man väl hitta något att prisa hos dom man kommer i kontakt med; man får anstränga sej lite.
- Snygga skor, kan man väl säja åtminstone.
Det är inte tråkigt, livet. Men ingen kan då påstå annat än att det är ganska besvärligt. Det minsta vi kan göra för varann, vi vandrare, är att göra vägen lite lättare för varandra.
Alla dom som är rädda för att visa vänlighet eller uppskattning, ge lite glädje - det är som om dom trodde att deras eget glädjekapital skulle naggas i kanten om dom gav bort en del av det. Men ju mera glädje man ger, desto mer får man behålla; det är konstigt men det är sant.
Ibland ser man människor som går gatan fram och ler. Inte mot nån särskild, dom är alldeles ensamma. Dom bara: ler. Det finns nästan inget bättre än att stöta ihop med en sådan människa. Man passerar dom på trottoaren, och man måste le tillbaka, det går inte att låta bli. Man möter deras ögon, fyra ögon ler in i varann. Efter ett sånt möte fortsätter man att le, och dagen har fått en annan dager: stadsgatan blir en solgata. I himlen blåser osynliga änglar trumpet, och molnen dansar munter menuett; man vill ta hela världen i famn. Lycka.
Av Stefan Audné