Lycka

Lyckan jagar vi allihopa. Vi springer efter den. Aldrig hinner vi fatt den.
Tänk om det beror på att vi har den i hälarna i stället, bakom ryggen. Att lyckan jagar oss precis som vi jagar lyckan och med precis samma brist på framgång: vi är för snabba för den. Man kanske skulle pröva, man kanske skulle sluta springa, man kanske skulle stanna upp ett ögonblick.
Då kanske lyckan lägger sina armar om en axlar och säjer, lättad:
Äntligen fick jag tag i dej.
Det kunde man testa. Och fungerar inte det får man väl försöka nån annan metod.
Generositet, kan man försöka.
Lycka, tycks många tro, är något som vi har rätt till, ungefär som OB-tillägg och ATP: något vi kan kräva, något som livet är skyldigt oss, något vi självklart ska ha. Tvärtom, är det nog. Lycka är något vi ska ge. Sen blir man genast lyckligare.
Snåla människor är aldrig någonsin lyckliga. Det är bara dom generösa som är. Och inte ens dom hela tiden, för det kan ingen vara.
Lycka serveras sällan i några jätteportioner utan den är mera som en klick löjrom.
När jag säjer "genereös" tänker jag inte på materiella ting, fast dom har sitt behag dom också, förstås: nånting i ett rött läderetui.
Tänker man något vackert om en människa så kan man säja det i stället för att surt tiga. Det är mej obegripligt varför folk har så svårt att säja en vänlighet. Alltid kan man väl hitta något att prisa hos dom man kommer i kontakt med; man får anstränga sej lite.
- Snygga skor, kan man väl säja åtminstone.
Det är inte tråkigt, livet. Men ingen kan då påstå annat än att det är ganska besvärligt. Det minsta vi kan göra för varann, vi vandrare, är att göra vägen lite lättare för varandra.
Alla dom som är rädda för att visa vänlighet eller uppskattning, ge lite glädje - det är som om dom trodde att deras eget glädjekapital skulle naggas i kanten om dom gav bort en del av det. Men ju mera glädje man ger, desto mer får man behålla; det är konstigt men det är sant.
Ibland ser man människor som går gatan fram och ler. Inte mot nån särskild, dom är alldeles ensamma. Dom bara: ler. Det finns nästan inget bättre än att stöta ihop med en sådan människa. Man passerar dom på trottoaren, och man måste le tillbaka, det går inte att låta bli. Man möter deras ögon, fyra ögon ler in i varann. Efter ett sånt möte fortsätter man att le, och dagen har fått en annan dager: stadsgatan blir en solgata. I himlen blåser osynliga änglar trumpet, och molnen dansar munter menuett; man vill ta hela världen i famn. Lycka.
Av Stefan Audné

---

Idag har jag kännt mig okej, men verkligen inte mer än okej. Jag är verkligen glad för att Ida och Julia finns i mitt liv. Jag behöver få umgås med människor som lyfter än och upplever samma saker just nu, som till exempel VFU.

Imorgon ska jag nog gå runt med ett leende på läpparna och sända glädje till andra för att vinna min egna lycka.

Igår var jag och hälsade på Hanna och hennes lilla söta Z. En sådan liten skrutt! Det var även kul att få träffa Therese som var med. Vi tog en skön tvkväll med DHW. Drack mjölk och åt Ballerina kladdkakor, det var verkligen tur att jag tränat någon timma innan.

Nu idag efter vår examinerande litteratursemenarium gick jag, Julia och Ida på HG och åt en tigerbugare i var, gott var det men ack så onyttigt. Så det blir träning imorgon också.

Jag tänker nog träna direkt när jag kommer hem från Norrköping, sen senare kommer Richard över för att lämna saker och hämta skrivbordet som han har köpt av mig. Det känns tungt, jag hatar mig själv för att jag inte kan släppa honom. Det är i och för sig inte länge sen som det tog slut men eftersom det var jag som gjorde slut så borde smärtan gå över snabbare. Men imorgon ska jag fokusera på något bra så jag inte blir ledsen när han kommer. Hur kan en människa kosta en så mycket tårar?


Nä imorgon blir det lite nostalgi till lunch, en maträtt som jag och Kristofer åt relativt ofta. Pasta med köpt köttfärssås. Gott men jag har svårt att se att det skulle vara nyttigt.

Nu ska jag vänta på att tvätten blir klar, sedan tror jag att kudden börjar ropa efter mig.

Natti natti