Väldigt simpelt fixat, man frågar bara grannen och han gör ;)
Bilden har jag själv tagit för hundra år sedan, men jag gillar den, som en symbol för att ni får komma innanför mina grindar/tankar. Eller nåt sådant där =)

Jag blir fortfarande hemma, blir helt slut och konstig när jag är ute och rör på mig. Andfådd som ett as när jag går promenader och efter hänger inga av mina tankar ihop :(
Så som ni förstår så är jag väldigt trött nu på att vara sjuk! En vecka med ett hårt bankande hjärta, svartnande framför ögonen, huvudvärk, trötthet och väldigt konstiga drömmar. Jobbet får tyvärr klara sig utan mig ett tag till...

Imorgon är det Alla hjärtans dag, det får firas på något speciellt sett antar jag. Första året de med som singel. Jag gillart!

Idag har jag tillagat min första Flygande jakob, den får bra betyg från mig! Supergott!

I övrigt har mina tankar fladdrat iväg på konstiga sätt, kollat lägenhet i Linköping igen, även jobb. Försökt få Ida att prata ner mina tankar men hon upphöjer mina tokerier. (Och nej jag ska varken flytta eller byta jobb)
Varför kan man aldrig vara lycklig på ett ställe, varför måste man alltid jaga den där förbannade lyckan. Även om jag springer efter den kommer jag aldrig i kapp och när jag kommer i kapp den så försvinner den fort. Jag har även slagit ner på takten, mött upp den och sedan har den snabbt försvunnit. Varför är livet så komplext?!?!
Varför söka efter något som inte är värt att ha? Varför åtrå någon som inte är värd att åtrå? Varför vill man ha någon som inte vill ha en själv? Varför vill man inte ha dem som vill ha en själv?
Min slutsats är att man inte är redo, varken för lycka, kärlek, materiella ting. Skulle man vara redo så skulle det fungera från start, allt skulle klicka, på alla nivåer. Rakt upp och ner!

När något fungerar bra för mig, på någon av fronterna, blir jag oftast så jävla rädd att det ska gå sönder och då sabbar jag det undermedvetet :'(

Så då var mina knaserier nedskrivet och bortglömt! Varsågoda att komma ihåg!

Jag hatar förövrigt att sitta hemma på lördagskvällar, detta får verkligen inte upprepas!

Vila, det måste ändå få klassas som det jobbigaste som finns. Jag vilar och vilar och vilar. Tänker att nu fan är jag frisk. Går ett varv, duschar, fixar och donar. Snabbt infinner sig alla jävla symptom. Lägga sig ner, javisst!

Åh vilket dåligt blogginlägg, långt och utan röd tråd, ursäkta min franska.

Innan jag slutar ska jag bara säga att jag har blivit helt besatt av att läsa texter från människor som har begåvats med skrivandets kunskap. Där ibland kan jag inte räkna mig själv!

Puss från en väldigt trött och förvirrad Mifikus