Det är mindre än ett år sen vår Kurtan gick bort men konstigt nog gör det väldigt ont just nu. Tänk, även fast han var elak på slutet var han ändå där, en trygghet i vårt liv. Inte som så många andra familjemedlar har valt att inte vara. När jag hör den psalmen tänker jag även på min älskade farmor, den bästa kvinnan som funnits i mitt liv efter min mamma.

Det får göra ont, det är okej, det säger i alla fall min mamma!

Puss