Min första tanke som jag starta med idag var, öm, jag känner mig öm i magen.

Men anledningen till detta är ju att jag var till helvetet tur och retur igår. Min smärta började klockan tio, ett samtal till akuten bekräftade att jag faktiskt behövde komma in och undersökas. Sen började det svåra, att hitta en skjuts in till akuten, mamma befinner sig på annat håll, långt bort, Henrik hade precis kommit fram till sitt möte i Sthlm. Henkes mamma svara inte i telefon, min ena kusin var inte heller anträffbar, jag ansåg att min morbror antagligen också var för långt bort för att hjälpa men till slut kom jag på att min lilla kusin var hemma. Ett samtal till honom och jag befann mig på akuten femton minuter senare. Problemet med att vara gravid och utsättas för en mystisk smärta är att man knappt får ta smärtlindring. Läkaren var in och slog lite på mig och startade en värre smärta och sen fick jag morfin. Precis vad jag behövde för att må bra en kort stund för det var så min smärta var, kom inrullande med jämna mellanrum. Några timmar på Norrtäljes akut och en misstanke om njursten blev jag tillslut skickad med ambulans till Gynakuten i Danderyd för att kolla hur vår bebis mådde. Det var bara tur att det var ambulans som jag åkte till Danderyd med för under resan hade jag smärta konstant och fick mer smärtlindring. Väl framme så mötte Henrik upp mig, den underbara känslan att få träffa någon man älskar är svår att beskriva, sedan fick jag snabbt komma in för att se till att vår älskling mådde bra och det gjorde den, var knappt påverkad av min smärta.

Under hela den här resan så försökte jag hålla mig lugn för att inte stressa upp bebisen, för jag misstänkte att redan från start att det onda inte hade med bebisen att göra.