Idag såg jag min granne bli hämtad med ambulans. Tyvärr gick tankarna bort till grannen längre bort, de väntar sitt andra barn. Hemskheter gick genom min skalle, tänk om de förlora sitt barn. Tänk om vi skulle förlora vårt barn. Kände mig helt tom.

Det var längesen som jag blogga, men har börjat få ett sug efter det konstigt nog. Det är lite som att man lider och behöver berätta det för någon. Men att göra en statusuppdatering känns lite som att kasta ut sin skit på människor som inte vill veta. Här antar jag att de som besöker vill läsa på ett eller annat sätt.
Jag har väl inte tänk att bara skriva om det som gör att jag lider, ska kontakta psykolog för det, men kanske lite om min vardag kanske. Ni får väl se om ni läser.

Nu har jag varit hemma och sjukskriven i snart över en månad, på heltid! Ja ni kan ju förstå att jag sliter mig själv i håret. Anledningen är den att jag har foglossning, som förra gången, men denna gång så är det tio gånger värre. Alvedon äter jag dygnet runt, tensmaskinen är laddad så fort som smärtan är oumbärlig och nu har jag inkasserat kryckor. Så ser min vardag ut just nu, gör allt som går för att ha så lite smärta som möjligt och ska helst slänga in träning där i mellan.